9.

(Dagens färg är blå)

Morgonen började med vad som jag hädanefter kommer att kalla för "first blood", nämligen näsblod. För er som inte har erfarit detta, så är det ett synnerligen makabert sätt att starta dagen. Lite bomull och ansiktstvätt senare, så kom jag på att min läkare ställt in dagens tid, så jag hade gott om tid på mig att ta mig ut mot Storås.

Promenerade ner mot stada och mös över alla regnbågsflaggor som vajade i vinden. Tog min bort mot Redbergsplatsen och mot vandringens första mål.

Här hajade jag till ett ögonblick...

...och funderade över hur många gånger Kicki egentligen kan prata ut, samt om hon har något kvar att prata ut om. Nästa gång kanske hon rasar över att grannarna inte sopsorterar eller att någon annan kändis har gjort något som påminde henne om någonting hon hade gjort och måste prata ut om det. Tyckte om henne bättre när hon tröståt falukorv på behandlingshemmet, det var i alla fall roligt.

Försökte gena för att komma till Gamlestadstorget, det gick sådär. Som sagt så är det något problematiskt att promenera i Göteborg.

Det finns även för få offentliga toaletter, så jag sätter min tilltro (trots bättre vetande) till vården, de har i alla fall toaletter.

Tog kort på mig för att fira ett gratis toalettbesök.

Hittade fram till Gamlestadstorget och påbörjade vandringen mot Hjällbo, en ganska påtaglig vandring för er som inte vet.

Hittade en oprovocerad klättervägg som leder en upp till motorvägen, typ omvänt självmord, eller vad vet jag.

Om man går igenom här kommer man till Johannas gamla lägenhet, reflekterade och nostalgerade ett tag. Innan jag.

Följde skyltarna mot Hjällbo.

På vägen dit, vid Alelyckan ser jag en kyrkogård som verkar ohyggligt intressant. Dock så går en motorväg emellan mig och denna kulturskatt. Jag avvaktar ett tag innan jag tar mod till mig och springer över.

Då jag tydligen inte är smidig som en gasell och vägen var freaking bucklig, så ramlar jag och blir liggandes på motorvägen. Lyckades trots enorm smärta och chock, ta mig till väggrenen innan jag skulle bli överkörd. Där svimmar jag lite nonchalant och spyr minst lika vackert, innan jag skriker alla fula ord jag kan så det ekar över motorvägen.  Beundrar min sargade kropp.

Sitter och begrundar smärtan ett tag samt kollar in miljön.

Innan jag borstar av mig och konstaterar att smärta liksom känslor bara är svaghet som lämnar kroppen. Bestämmer mig för att gå vidare och spanar in kyrkogården.

Den var inte lika intressant som jag hoppades på. Kroppen är på väg att vinna igen, fingrarna har domnat bort och knät gör att jag knappt kan gå, men skam den som ger sig. Mot Hjällbo.

Det är lite trixigt att gå i skog och mark, dels för att jag haltar som en häst som borde skjutas, men även på grund av bristen av skyltar.

Hittade en skola och en gäng med flickor som lotsade mig rätt.

Äntligen framme i Hjällbo, ord jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Färden fortsätter mot Hammarkullen.

På Hammarkulletorget verkar de svida om till något slags galej, karuseller och hela kittet. Hammarkullefestivalen verkar vara i sikte.

Spanade in på Hammarkullens station som fick mig att tänka på tunnelbanesystemet i London.

Jag promenerade vidare i jakt efter den sista spårvagnsstationen!

VICTORY!!!

Här stannade jag och firade genom att ta en snus samt se över mina krigsskador.

Konstaterade att knäet var alldeles för svullet och det gjorde alldeles för ont för att gå hem. Väntade på spårvagnen och tog lite segrarkort på mig själv.

Lite kuriosa på vägen;

Samt lite propaganda på vägen;